Lena Svedberg var och är en av Sveriges mest spännande och vågade konstnärer, men hennes liv blev tyvärr kort. Hennes obekväma och samhällskritiska konst förtjänar att återupptäckas och inspirera en ny generation till att våga häckla de med allt för stor makt.
Under samma tid och i samma kvarter rörde sig de två människor som några år senare skulle bli mina föräldrar. Hopträngda i en liten lägenhet med sin nyfödda dotter och två katter, vände de på slantarna för att få ekonomin att gå ihop. Fotoalbum från tiden vittnar emellertid om ett lyckligt, samt politiskt mycket aktivt par som demonstrerade mot allt från kriget i Vietnam till klassamhället.
Lena Svedberg var en av förgrundsfigurerna i denna rörelse och drev tillsammans med kollegor såsom Carl-Johan De Geer och Lars Hillersberg den då betraktat mycket provokativa politiska satirskriften PUSS. Materialet i tidningen bestod av collage och teckningar och var till formen ofta ganska grova påhopp på aktörer inom världspolitiken, samt valda delar av det inhemska etablissemanget. I jämförelse med dagens politiska satir där putslustiga nidteckningar av president Bush och hans kumpaner är så långt man vågar gå, var det i fallet med PUSS riktiga knytnävsslag som delades ut och ofta långt under bältet.
Med sin karaktäristiskt smutsiga och råa stil var Lena Svedberg en mästare på att framställa giriga och samvetslösa politiker i sin rätta natur. När "skiten" de åsamkade världens fattiga och svaga människor inte nådde dem i verkliga livet, gjorde Lena Svedbergs groteska och smutsiga porträtt i stället jobbet. Ofta är hennes teckningar rent av plågsamma att titta på och de sprider en obestämd oro i kroppen hos betraktaren. Jag kommer fortfarande ihåg den känsla av äckelblandad fascination som kom över mig, när jag som barn smygkikade i ett av min pappas sparade exemplar av tidningen.
Den svärta som återfinns i hennes verk tyder på ett plågat inre och så var det nog också. I filmen "Jag minns Lena Svedberg" av kollegan Carl-Johan De Geer, ges bilden av en orolig själ med en närmast manisk skaparkraft. Bilderna på henne med sina av kajal svartmålade och tillbakastirrande ögon lämnar ett oförglömligt och sorgset intryck. Samtidigt finns där en känsla av flärd och dekadans som kanske gjorde det svårt för henne att bli riktigt accepterad i de hemvävda kretsar hon umgicks . Den annorlunda uppväxten i Addis Abeba där hennes far var ekonomisk rådgivare åt kejsar Hailie Selassi samt ett omfattande missbruk av både alkohol och droger, var måhända för spektakulärt i ett land där Jante fortfarande levde kvar i de öppnaste av kretsar.
John F Kennedy och brorsan Bobby upphängda på kors med förvridna ansiktsdrag och neurosedynskadade kroppar hör nog till Lena Svedbergs mest kända alster. Lyndon B Johnson finns också avbildad, men han tassar i stället omkring försiktigt bakom korset. Det kan ses som en symbol för att han klarade sig undan de ultrakonservativa krafter som lät mörda de någotsånär reformvänliga Kennedy-bröderna. I 60/70-talets svenska konstvärld var det affischkonst med tydligt politiskt ställningstagande som gällde. Måleri med oljefärger sågs som en borgerlig företeelse och ambitionen var att konsten skulle bort från gallerierna och ut till folket. Paradoxalt nog finns Lena Svedbergs vildsinta teckningar i dag att beskåda i sällskap med de gamla mästarna på Moderna Museets permanenta utställning. Och originalutgåvor av PUSS auktioneras ut till konstsamlare och nostalgiska fyrtiotalister för dyra pengar på Bukowskis.
Lena Svedbergs uttryck uppnåddes inte gratis. Samma ångest och oro som var en av hennes främsta drivkrafter, verkar samtidigt ha förtärt henne inifrån. En inte allt för djärv gissning är att detta var orsaken till att hon vid 26-års ålder valde att hoppa ut till en alldeles för tidig död. Bland kollegor sas det att hon led av en tropisk leversjukdom. Så här i efterhand låter det helt befängt. Det känns uppenbart att hon mådde väldigt dåligt och att det var hennes psykiska hälsa som var körd i botten. Helt säkra på varför det gick som det gick lär vi dock aldrig bli, för som Carl-Johan De Geer konstaterar i sin film verkar ingen riktigt känt henne. Personen Lena Svedberg var och förblir en gåta.
För de flesta av Lena Svedbergs generationskamrater gick det dock bättre. Kampen mot orättvisorna tog sig med tiden allt mildare uttryck och liksom mina egna föräldrar har nu de flesta av sjuttiotalets bråkstakar inlemmats i systemet. Kanhända vara det lika bra att hon slapp uppleva denna reträtt. För likt många andra skapande personer av hennes dignitet har anpassning aldrig varit ett alternativ. Lena Svedbergs teckningar må ha varit frånstötande och fula, men de besatt en konstnärlig och politisk sprängkraft som vi inte sett maken till i det här landet. I dagens Sverige borde hon tjäna som förebild i en tid som kanske mer än någonsin skulle behövt henne. Man kan bara konstatera hur synd det är att de största begåvningarna så ofta kommer i alltför bräckliga skal.
Mer...
Carl-Johan De Geers kortfilm "Jag minns Lena Svedberg" finns att se på filmsajten www.storyville.se