-Det där är ju inte en bok tycker jag, det som finns innanför pärmarna, säger hon och menar att den avviker från det som böcker vanligen är, med en rak berättelse och klara karaktärer.
-Det är inte någonting som är skrivet för att sälja, det har ju inte heller varit mitt mål.
Vi talar om varför man skriver och om ett eventuellt mål med en utgiven bok.
-För mig är det jätteviktigt att hålla på de här värdena, att man tänker sig att man skriver på allvar och att det är ett konstnärligt skrivande. Jag skriver inte för att upplysa eller förändra samhället. Jag vill absolut inte göra det på det sättet.
I stället har hon skrivit en vacker, vemodig bok där vi får möta huvudpersonen i korta fragmentariska nedslag, både i barndom och nuet. Sakta träder en bild fram av en ung kvinna som känner sig vilsen och halv, som blöder i själen och försöker lindra smärtan genom olika destruktiva handlingar. Hon trivs inte i sin kropp och utsätter sig för plågsamma sexuella relationer för att finna dess gränser eller möjligheter.
Kroppen är otroligt central i boken, huvudpersonens egen, men också andras och förhållandena dem emellan. Självklart kommer vi in på kroppsfixering och Gertrud ger sin syn på det hela.
-Jag tänka så här ibland vad gäller feminism och jämställdhet, att vi diskuterar så mycket om lika lön, dagisplatser och så vidare. Men tänk om man bara frågade: hur känns det att vara kvinna i samhället?
En sådan fråga skulle få många olika svar menar hon. Någon kanske skulle säga att de inte alls känner sig förtryckta medan andra känner att de blir utsatta för det varje dag.
-Men tänk om man bara skruvade ned volymen på något vis och kunde betrakta hur kropparna rör sig i det offentliga rummet, till exempel i en tunnelbanevagn. Det skulle ju säga allt! Titta på hur de rör sig, hela den här koreografin. Där skulle man se förtrycket. Det finns inskrivet i vårt sätt att röra oss, som en jävla balett liksom. Hur kvinnor sitter, hur män tar plats.
Vid sidan av kroppens roll är boken samtidigt berättelsen om att försöka vinna mark under fötterna och finna en lösning på det onda. Trots att den inte bara handlar om huvudpersonens destruktiva karvande, har många kritiker tagit fasta på just detta.
-Någonting som jag är alldeles fascinerad av är att skribenter blåser upp detta med att kvinnorna skär sig i boken. Okej, det ligger i tiden medialt. Men hur mycket skär de sig i boken? Ett par tre sidor!
Själv menar Gertrud att hon inte har skrivit boken i syfte av att belysa unga kvinnors destruktiva hållning till sin kropp och starta debatt. Skärandet ser hon som en logisk konsekvens av det som händer huvudpersonen. Att det även är en symbolisk handling, där det är hon som gör egna spår i sin kropp. Detta speglar relationen mellan män och kvinnor, där det annars är männen som sätter spår i kvinnokroppen, till exempel vid sex. Genom att skära sig själv tar hon makten över märkningen.
-Till slut blir hon påsättaren med stort P, genom att skära sig själv. Det blir en maktutövning, en aggression. Att rikta sin egen aggression mot kvinnokroppen blir ju en sorts seger och motstånd. Det är ju perverst på ett sätt, men sunt på ett annat.
Överlag har hon fått bra recensioner, men även viss kritik. Hur tar hon det?
-Jag var skitnervös innan recensionerna kom, jag var hur nervös som helst, jag mådde verkligen dåligt, kände hat mot hela världen, skrattar hon.
Men när den väl kom hade hon svårt att ta åt sig, eftersom hon tyckte att den var komplicerad att förhålla sig till. Hon menar att kritiken i tidningarna befinner sig på en rätt ytlig nivå, i jämförelse med den textkritik man får när man, som ett gäng vänner eller i en utbildning, läser varandras texter och ger respons.
Bokens fragmentariska, lite mystiska bild av huvudpersonen, har många kritiker hakat upp sig på. Att inte få någon klar bild över vem huvudpersonen är och varför hon gör sig själv illa har gjort många kritiker frustrerade.
-Jag undrar varför man blir det? Man är nyfiken och så där, men det kanske också beror på att man vill skapa en mening i det som händer i boken, att vi är så beroende av att ha den här berättandemallen. Annars blir vi otillfredsställda och då förstår man ju indirekt också att vi hela tiden förväntar oss det av filmen eller boken, att vi ska bli tillfredställda. Jag tycker att de filmer som man går otillfredsställd ifrån är de absolut bästa filmerna. Där man är förbannad nästan!
Förbannad blir man visserligen inte av "Vinthunden", men den väcker en hel del funderingar som ligger och kliar genom de små aningar man ges.
-Det här är en person som försöker minnas och då är det fragmentariskt och rätt obegripligt, menar Gertrud. Jag tycker att det finns en slags politisk sprängkraft i att skriva som jag har valt här, för att jag vill ju bryta mot Hollywood-berättandet där berättaren tryggt leder publiken vid handen genom hela historien. Jag vill lite grann utsätta läsaren för att vara tvungen att tänka och foga ihop allting själv.
Hon håller med om att det är skönt att läsa en lättsam bok, där saker inte är svåra, men många har glömt bort att variera sig och läsa lite av varje.
-Man borde faktiskt tvinga på folk det också, säger hon med ett litet skratt.